Den som skulle vara du blev plötsligt utbytt mot någon annan och jag trodde aldrig att det kunde kännas såhär
Jag har blivit som dom,
och mitt elvaåriga jag skrattar bittert.
Jag har blivit som dom,
och mitt sextonåriga jag njuter.
Med din hand i min,
och en cigg i den andra.
Alla oddsen är emot oss,
och normer målar oss svarta.
Men vi går envist på i regnet.
Jag hoppades lite på klarhet när jag sov men jag minns inte längre vem jag drömmer om
Två hjärnspöken på tre dagar.
Chocken virvlar runt i pupillerna,
det var så längesen nu.
De är vandrande bevis,
man går ändå hel ut ur det.
Jag vet inte vem jag saknar nu.
Handens lena yta minns hur den rufsade till till bakhuvud, bara lite i förbifarten som att den egentligen inte brydde sig
Göm mig i ditt mörka hår,
kom så nära att det bränns.
Jag kallar dig Kärleksateisten,
för du vet inte hur det känns.
När jag går med dig och möter någon jag känner växer hela jag och jag undrar om det syns hur stolt jag är
Och fastän det skrämmer mig mer,
mer än något annat,
kan jag inte låta bli att fastna.
Inte låta bli att möta din blick.
Det är som en skräckfilm,
som kudden som får ligga i famnen.
Det är som att springa över vägen,
fastän det kommer bilar.
Det är som att ringa på en låst dörr,
eller tända en trasig lampa.
Jag bara måste,
trots att jag vet att det är dumt.
Precis som du sa.
Vill med desperat förtvivlan förstå inställningen bakom den där förnekelsen som de båda tycks brinna så starkt för men jag är ju redan i lågor av något annat
Släpp in mig i er tro,
klipp av mina nerver,
sänk min hjärtfrekvens.
Ge mig en dröm utan dig,
bygg en tro baserad på sanning.
Le då.
Nej, med ögonen.
Så de glittrar.
Men det går inte.
Klart det gör.
Nej.
Varför?
Han tog det.
Tog vad?
Glädjen.
Hur?
Han gick hem.
Det är bara mentalt och banalt.
Hur gårdagen redan kan kännas så fruktansvärt långt borta och samtidigt så väldigt verklig går kanske inte riktigt att förstå.
Onsdag och snön regnar bort.
Sitter i samma korridor,
Sitter i samma korridor,
lyssnar på samma låtar,
spelar på samma gitarr.
Men ensam.
Julkalendern imorse,
var inte bra längre.
Inte som igår.
Inte som när jag såg den
i din soffa.
Något han säger får mig att rycka till och tänka på dig igen, det är så likt men ändå inte riktigt detsamma och jag vet ju att det här är fel
Och lördagen var säkert hur fin som helst,
Men i fel armar och mot fel bröstkorg.
Storhetsvansinne och saknad i ett.
Hjälp.
Jag tror aldrig någons närvaro gjort mig lyckligare, jag tror aldrig en cigarett hängt snyggare i någons mungipa.
Och jag vände mig om och där stod du.
Du skrattade lite,
Som från ingenstans.
Jag huttrade i vinternatten,
bara axlar och cigarett i handen.
Snöflingorna smälte i håret.
Du skrattade lite,
'Jag är alltid varm',
och jag fick låna din jacka.
Den luktade gott.
Ibland får jag lust att ropa något efter dig, något kryptiskt, eller kanske bara något alldeles överdrivet sant, bara för att få se den där rynkan mellan ögonbrynen och kanske röra den
Du gav mig en kram idag.
En extra lång.
Men innan jag hann reagera över det,
hörde jag dig säga,
att du läst nått om kramar.
Om nån fånig teori.
En teori bakom kramar.
Bakom hur länge de borde hålla.
3 sekunder, sa du.
Du ser människor som expriment, va?
Men ändå.
Våra kinder möttes ett ögonblick.
Jag har ingen aning om du vill att jag ska stanna kvar eller inte men jag gör det ändå för det är alldeles för svårt att gå därifrån
Du skrattade åt något jag sa.
Ett skämt, typ.
Jag bet mig i läppen och log.
Du garvade åt en video.
Högt, typ.
Jag sneglade och log.
Du flinade stort.
Roat, typ.
Gud, vad du är fin.
Fast det är bara det att jag är den mest inkonsekventa människa jag känner
Det känns i hela kroppen,
åh vad det är söndag.
Nyduschad men ensam,
en helg som lider mot ett slut.
Jag tänker inte höra av mig igen.
Inte igen.
Om man ändå kunde höra tonen på skrivna ord, förstå tanken bakom varje konstaterande och bara krypa upp i din famn lika lätt som i alla andras
Stirrar på en växande hög med måsten.
Jag sa att jag behövde göra något annat,
tänka något annat.
Någon sa, Ta tag i ditt liv, gör det du måste!
Men det verkar inte räknas,
att låsa in sig och försöka.
Det slutar ändå med sorglig musik
och tankar som flyger.
Jag tappade fokuset nånstans längs med vägen,
och när jag sprang tillbaka hade någon redan stulit det.
