Det fånigaste av allt måste vara att jag fungerar så mycket bättre med din bästa vän
Om någon skulle undra,
vilken tangent jag trycker mest på.
Är det den som tar bort all sanning
på mindre än en minut,
innan någon annan hann se.
Ibland verkar du svartsjuk eller kanske avundsjuk och jag minns aldrig skillnaden men du säger att den spelar roll
Jag använder hela världen som sköld,
gömmer mig i främlingars knän,
dricker ur andras burkar,
röker deras cigaretter.
Din blick så intensiv bland alla andras,
jag tappar mitt leende och du ser.
Det snurrar i min skalle,
det kanske är alkoholen som jag
envist häller i mig för att inte bry mig,
eller så är det bara du
och din närvaro och dina andetag.
Ser du att jag bara låtsas?
Dina fingrar bränner fortfarande i min nacke
Så länge jag är sysselsatt,
går dagarna fort.
Tänk inte på något. Inte på någon.
Och absolut inte på dig.
Det kanske tog slut just där och då egentligen
Kan vi spola tillbaka till den där morgonen?
Kan vi börja om just där och då,
eller kanske redan kvällen innan?
Kan jag få en ny chans,
säga allt det där jag sa fast bättre?
Le lite finare,
krama lite mjukare,
skratta lite lägre,
svara lite smartare,
prata lite mer.
Vill inte sluta här.
Makten du har över mig nu är större än du någonsin kan ana
Snälla, hör av dig.
Hör av dig,
hör av dig,
hör av dig.
Min mobil har aldrig varit tystare.
Är det såhär man är patetisk?
Tappat omdömet för länge sedan, tid och rum är nog ett påhitt
Jag trodde att den här bloggen skulle handla om någon annan.
20.53 och jag fnissade hysteriskt
Jag tror att det är en tävling,
två envisa individer.
Båda så dragna till det svårfångade.
En pjäs att spela upp,
det är lättare rygg mot rygg.
Vilket helvete du ger mig.
Spela spelet nu.
Fastbränt på näthinnan finns en vit rygg som badar i blått månljus
Jag tror att du tappade masken,
Ett frustrerat skratt,
för plötsligt såg jag dig.
Du säger att dina ögon ljuger,
men blänket var det ärligaste jag sett.
Glansiga, panikartade, irrande blickar.
Jag fångar och håller kvar.
Ett frustrerat skratt,
ett sjävföraktande leende.
Jag tror att du tappade masken.
Till och med när jag ler snett i spegeln eller gäspar åt något roligt
Du sitter fast i mig nu.
Som nagellack som inte vill lossna,
som tuggummi i håret.
Som hundbajs under skon,
som en låt på hjärnan.
Jag kan inte ens se på film,
utan att undra om du sett den.
Men i ögonvrån sneglar jag på dig och undrar om du tittar
Ödets ironi skrattar mig i ansiktet,
när de för er två samman.
Jag blinkar till och så står ni där,
skrattar åt samma skämt.
Världen rasar under mig.
Om jag misslyckas i skolan nu så tänker jag skylla på dig
Folk varnar mig för dig,
"Han har krossat många hjärtan"
Jag skrattar lite,
förnekar.
Skrattet skär falskt i öronen,
hysteriskt.
Du ska inte få krossa mitt.
Jag ska springa. Snart.
Så snart du har gått hem.
Det finns en spänning i magen som inte vill försvinna
Hur kan man bli så påverkad?
Det är något med din hårda yta som ibland spricker upp av något jag säger
det är svårt att inte falla
när man inte får falla
det är enkelt
att inte falla
när man vill
Och ännu enklare
att falla
när man borde stå kvar
Det är svårt att inte falla,
när man inte får falla.
Det är enkelt
att inte falla,
När man vill.
Och ännu enklare
att falla,
när man borde stå kvar.
