Ditt sätt att säga mitt namn fick det att klinga så fint
Nej. Nejnejnej.
Jag vill inte.
Får inte.
Du drar ner mig.
Och dom säger,
"Han blir aldrig kär,
han kan nog inte.
Vet inte hur man gör."
Och jag upprepar orden,
som en mantra inuti.
Spring då.
Det här får inte hända.
Världen vill plötsligt ha mig, men ingen kommer längre in
Nya människor överallt,
nyfikna frågor och bruna ögon.
Världen snurrar fortare,
jag slukar alla med blicken.
Hjärtat är fortfarande stängt,
låst.
Kanske är det bra.
Kanske inte.
För plötsligt vände han sig,
och håret föll precis som ditt.
Nu när livet cirkulerar runt en lysande skärm om natten
Den där speciella känslan
när någon skriver Hej.
Om den där någon inte är,
bara vem som helst.
Någon intressant, ny.
Om den där någon inte måste,
inte har någon anledning.
Utan bara för att,
den där någon kanske vill.
Kanske kände för det.
För att prata med just mig.
Och när jag behöver någon, behöver jag dig
Ibland kör jag nästan omkull utanför,
bara för att du kanske skulle
ropa mitt namn då.
Bara för att du kanske skulle
röra vid mig.
Men rör inte för nära,
känn inte på min puls.
Då kan jag inte längre spela död.
När benen stannar kvar trots att det regnar
På andra sidan fönstret sitter du,
obekymrad.
Gult ljus, det bländar nästan.
För där står jag, i regnblött hår
och förtvivlan i blicken.
Min mun kanske var lite öppen.
Och från mitt rum kunde jag
se ditt bakhuvud.
Musiken var dyster,
träden skymde sikten.
Men jag tror att du log.
Åt någon annan.
När jag blundar ser jag din rygg
Jag vet hur din rygg ser ut.
Hur skulderbladen avtecknar sig
under skinnjackan.
Knotorna i ryggraden som
avslöjas om du böjer dig fram.
På andra sidan gatan,
du ser inte mig.
Och allt jag ser är en rygg,
en rygg jag aldrig rört vid.
En rygg som sakta
blir mindre i mörkret.
"So I look in your direction, but you pay me no attention, do you?"
Trots dina fula skor och tråkiga jobb
Den nioåriga flickan svimmar inuti.
Du var ju bara en idol, en ikon.
En hemlig tanke, ett dåligt kort att gömma
under kudden.
En dag om året.
Plötsligt är vi stora båda två.
Nya ögon som ser på mig.
Glittrar.
En liten lapp, ett nummer.
En hemlig estet.
Fina ord på en display,
utanför bilfönstret
flyger natten förbi.
Det var ju det här jag ville... Eller?
Kluven, förvirrad.
Varför känns det inte rätt?
Ville ju vara fri, mitt eget val.
Men jag känner mig bara
ensam.
Tänker på dig, undrar.
Hur mår du, saknar
du också det där?
Allt.
Jag vet inte,
saknar jag?
Kanske bara någon,
kanske inte dig.
Hur ska jag veta?
Ångesten.