Men det kommer aldrig någonsin sluta spela roll
Men hösten är fortfarande skriven i ditt namn.
Fortfarande räcker det med ett Hej för att jag ska
sitta uppe hela natten med dig.
Ord på skärm, inga ansikten.
Dina ord som skapar kaos i hjärnan.
Pauserna när du skriver som får hjärtat att bulta.
Mamma kanske vaknar av det.
Nej, det är nog bara jag som hör.
Men större än såhär blir det inte.
Det slutar där. Godnatt, bara.
Och glittret av en hemlighet ska glänsa i bådas ögon nästa gång vi möts.
Mer än så vill du inte ha.
Inte av mig.
När låttexterna sätter ord på det som inte går att förklara.
Om du undrar varför vi aldrig stöter på varandra, för när jag ser dig min vän,
då kommer allt tillbaks igen. Andas, jag kan inte andas,
för du ser för bra ut i svart, svart lugg. Kom inte närmre.
Hjärtat, huvudet, fingrarna, kroppen.
Det handlar om dig. Jag skriver om dig. Snälla, kom närmre.
Och fastän jag börjar från början, så vill du aldrig släppa taget om mig.
Jag blir aldrig mer densamma som förut.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Spelar det nån roll? Nej kanske ingen. Kanske allt egentligen.
Det gör ont att veta, men lika ont att undra.
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nått gott.
