Det är så att man kan tro att vi inte alls har gjort slut
Nu har du sagt;
jag älskar dig
Prick sju gånger
på sexton dagar
men vem räknar precis.
Snälla kom närmre
Tänk att det är nästan prick
nio månader sedan,
som jag skrev här.
Jag minns att jag var
livrädd för dig då.
Att jag tänkte,
jagfårintedetgårintekomintenärmre
Borde jag ha lyssnat?
Kanske.
För nu,
tommare än någonsin förut,
när din frånvaro
pulserar i mig.
Gör inte såhär.
Nu blir jag säkert kär i dig
Jag tänker på
hur du liksom
klamrade dig fast,
vid tanken,
vid min kropp,
vid känslan,
vid vadsomhelst.
Aldrig riktigt på riktigt,
men i månljuset,
så rörande äkta.
Perfektion
Du talar i sömn,
(med en röst av sammet)
och varje ord du säger, skriver, viskar, sjunger,
vill jag spara i en burk.
Jag saknar Mig
Och fredagen var säkert hur fin som helst,
men mot fel bröstkorg och i fel armar.
Minns ni?
När ska jag förstå
att deras armar aldrig
kommer laga mig.
December nu,
och allt är precis som då.
Bättre nu
November har börjat
där lovet slutat,
och första natten utan dig
och någon alls
gror i bröstet.
En annan du gjorde sig påmind,
en i svart lugg som sa:
snart är det lov
och då kommer jag igen.
Hjälp,
tänkte jag men log på bilden
som du fick se i prick
5 sekunder.
Men förutom oron
över hälsan och framtiden
och allt det andra,
så är det bättre nu.
Jag stod på en tredje du:s
gamla gata idag,
och kände lukten av
ett ängsligt november för två år sedan.
Mindes alldeles för mycket
och för bra,
men konstaterade igen:
det är bättre nu.
Varandra
Vi älskar varandra,
och det är allt som betyder något
nu.
Varför kan inte allt bara vara bra?
Jag känner mig
så jävla ensam
när jag är med dig.
Håll mig hårt,
säg att du
behöver mig.
Snälla,
släpp inte min hand,
inte nu igen.
Bara min
Jag får fortfarande
hjärtstillestånd,
när jag ser dig i skolan.
Jag blir fortfarande
alldeles darrig och
nervös,
när jag går fram.
Och ändå är du min nu,
har du sagt.
Bara min.
Det är så tomt, bara
Och sen sitter jag där,
och väntar.
Väntar på ingenting.
Typ
Tänk vad fint det vore,
om du bara kunde typ
knacka på mitt fönster lite.
Typ bara stå där och le lite.
Typ be mig komma ut lite,
typ kyssa mig lite.
Typ säga att;
Du, jag är typ kär i dig.
Jag vill aldrig nånsin släppa taget om dina läppar mer
Och jag står längst fram,
skriksjunger och dansar
och hänger i staketet.
Du står bakom,
och du ler när jag
vänder mig om.
"Jag vet att alla ser nu,
men det spelar ingen roll",
viskar du.
Sen kysser du mig.
Hårt.
Passionerat.
Länge.
Länge.
Fanhelvetesjävlaskit,
vad jag är kär i dig.
Vi kanske aldrig blir mer än såhär men du ska veta att jag hoppas
Och han som alltid annars
sovit med ryggen mot mig,
vände sig plötsligt i sömnen
och borrade in ansiktet
i min halsgrop.
Jag flyttade mig inte
en millimeter,
fastän jag låg så
obekvämt.
Jag bara log.
För du ser för bra ut i svart, svart lugg
Och så till slut,
ett och ett halvt år senare.
Jag tror att jag dog lite,
jag tror hjärtat fick nått fel.
Dina andetag i mitt öra,
händer som letade sig fram
under tröjan.
Fel, förbjudet, hemligt
och helt jävla perfekt.
Förlåt men nu är det faktiskt så att jag tycker om dig
Och jag försöker förklara,
jag försöker sätta ord
på all förvirring.
Men du förstår inte
vad jag säger,
eller så
vill du inte förstå.
En dag ska jag våga fråga om vi kanske kan vara varandras på riktigt snart
Jag minns att det snöade,
att vi stod under en gatlykta.
Men mest minns jag dig,
ditt leende,
dina läppar,
ditt skratt,
mina fjärilar,
vår kyss.
Desto mer jag frågar desto mer frågor uppstår, frågor du inte tycks ha några svar på
Vet du vad jag ångrar mest
med den där kvällen,
då jag gick hem med honom istället för med dig?
Att sedan den kvällen är inte
min senaste kyss från dina läppar längre,
och jag vet inte om den
någonsin kommer bli det igen.
Och det är synd.
Jag är ju bara rädd för att bry mig, det är därför jag tar avstånd fattar du väl
"Jag letade efter dig ett tag
men sedan sa de att du
redan försvunnit.
Så då gick jag hem."
Skrev du.
Hade jag vetat att du
tänkte leta efter mig,
hade jag stannat.
Svarade jag -
inte.
Men jag tänkte det,
och ångrade genast
var jag istället
spenderat natten.
Det är mig du äter lunch med och det betyder säkert ingenting men det är fint ändå
Tänk att det aldrig slutar
bli klyschigt.
Det där som alla har känt.
Känslan i magen,
det ofrivilliga leendet.
Fnittret.
Jag kan komma på mig själv
med att flina rakt ut i luften.
Fast någon annan
sitter bredvid och gråter.
Hur mycket kan egentligen skyllas på alkoholen och vad är är egentligen genuint?
- Kom...?
- Vad?
- Jo kom!
- Men vad...
- Kom.
Din röst,
dina läppar,
dina ögon,
dudududu.
