Vi kanske aldrig blir mer än såhär men du ska veta att jag hoppas
Och han som alltid annars
sovit med ryggen mot mig,
vände sig plötsligt i sömnen
och borrade in ansiktet
i min halsgrop.
Jag flyttade mig inte
en millimeter,
fastän jag låg så
obekvämt.
Jag bara log.
För du ser för bra ut i svart, svart lugg
Och så till slut,
ett och ett halvt år senare.
Jag tror att jag dog lite,
jag tror hjärtat fick nått fel.
Dina andetag i mitt öra,
händer som letade sig fram
under tröjan.
Fel, förbjudet, hemligt
och helt jävla perfekt.
